Göran's 16 år i Bettna

Den lille pojken, som just fått sina första glasögon, stod framför en byrå i sitt nya hem, Åkersberg, och försökte se vad som fanns uppe på byrån. Han var två och ett halvt år och sträckte sig för att se på en blank sparbössa. Det var det första föremålet han upptäckte där uppe men han förstod inte vad det var. Visst, han hade strax innan sett sina föräldrar tydligare än någonsin tidigare men dem kände han ju redan mycket väl igen på rösten. Nu skulle världen upptäckas och den nyvunna nyfikenheten skulle aldrig upphöra att vara ett tydligt framträdande drag hos honom.

Först vid utprovningen av glasögonen blev det klarlagt hur extremt dålig syn den lille hade. Utan glas fanns det inte något objektivt mått på synskärpan som var närmast obefintlig. De mycket tjocka och tunga bifokala glas, infattade i stålbågar, som blev resultatet av synundersökningen skulle visa sig vålla mycket besvär och smärta för en liten livlig pojke som inte lät sig begränsas av sina syntillbehör.

När den lille pojken var ännu mindre och nyss lärt sig gå hade han råkat kliva ut i tomma intet och ramlat hela vägen utför en rak trappa ner till våningen under. Märkligt nog uppstod inga synliga skador vilket man kunnat vänta sig efter ett sådant fall. Kanske var det först då föräldrarna upptäckte hur dåligt den lille pojken såg och började därför ta itu med problemet. Att en mycket dålig syn har en tydlig och begränsande inverkan på ett barns begynnande utveckling skulle komma att visa sig långt senare. Nåväl, en grind kom snabbt upp vid trappans övre mynning men det var nog onödigt eftersom även en liten pojke som kan gå bara ramlar utför samma trappa en gång. Det kan man vara tämligen säker på.

Den lilla familjen på tre personer hade just flyttat från grannbyn Vrena några kilometer bort där fadern arbetat som lastbilschaufför och som taxichaufför medan modern på sedvanligt sätt i slutet av trettiotalet var vad man senare kom att kalla för hemmafru. Nu var de nyinflyttade i den något större byn i sydvästra Sörmland där fadern börjat arbeta i en tämligen nystartad bilverkstad. Ett år senare flyttade familjen till en större lägenhet på andra våningen i ett stort gult hus med vita knutar, kallat Vänhem.

Den nyfikne pojken lärde sig saker i rask takt och försökte oförtrutet komma ifatt allt vad han omedvetet missat under sina första två år med sin mycket begränsade syn och utan glasögon. Extremt energisk och aldrig stilla gick han från klarhet till klarhet även om resultaten inte alltid var så lysande. Det fanns hur mycket som helst att upptäcka och dessbättre lärde han sig tidigt det viktigaste av allt – vad som är farligt. Med det hade kanske fallet i trappan hjälpt till. Det fanns lekkamrater på ganska nära håll varför det alltid fanns något mer eller mindre spännande att göra.

Pojkens första och enda syskon skulle komma att vara sju år yngre än han själv varför det fanns gott om tid att utveckla ett grundmurat kärleksfullt förhållande till modern som i alla väder försvarade sin lille sons ibland onödigt livliga upptåg. Att det trots allt gick bra för det mesta får väl tillskrivas någon eventuellt förekommande högre makt som tydligen höll en skyddande hand över den lille vildbasaren.

Det skulle visa sig bli ännu värre när han började cykla, vilket aldrig kunde gå fort nog. I tjocka plus femton glas ser man kanske hyggligt rakt fram men inget åt sidorna förrän man vrider huvudet åt sidan i motsvarande grad – och detta skulle visa sig utgöra ett problem i all framtid. Man vänjer sig vid allt, brukar det heta, men vissa saker är svårare än andra varför man får ta till vissa knep. Den som ser mycket dåligt har ofta en starkt utvecklad hörsel och den kan man också ”se” med när man lärt sig att entydigt identifiera och tyda ljud av olika slag. Det kunde den här pojken. Han lärde sig dessutom läsa och skriva långt innan skolan började, vilket bland annat visade sig i små kärleksbrev till modern som inte alltid hade möjlighet att lyssna på allt han ville säga. Fadern överlämnade sedermera ett kuvert med några små brevlappar till den då vuxne pojken, som då själv bildat egen familj, med de tidiga breven som sparats sedan pojken var liten och nyss lärt sig skriva.

Pojkens morföräldrar hade en ganska stor lantgård, Sörkärr i Halla, med kor, hästar, höns och andra djur samt spännande maskiner inte långt från byn. Mor och mormor formligen tävlade om att älska och ge pojken all den uppmärksamhet han kunde önska vilket kanske medförde ett visst mått av bortskämdhet - men pojken fick därmed sina första lärospån i att uppskatta kvinnor omkring sig och det skulle komma att visa sig vara nyttiga kunskaper.

Ibland fick pojkens cykel följa med till morfars gård för att användas på mindre kända vägar i omgivningarna. Det fanns en lång sluttande äng från boningshuset ner mot sjön. Gångvägen ner till sjön var en stig som man också kunde cykla på och självklart skulle pojken cykla ner till sjön. Det var bara ett litet krux som blev smärtsamt påtagligt. Ängen var också en kohage vilka brukar vara inhägnade med taggtråd. Så också denna hage. Tvärs över stigen som pojken cyklade på i hög fart fanns en taggtråd. Med dålig syn syns inte en taggtråd tvärs över vägen varför pojkens framfart självklart abrupt stoppades. Dessbättre var det bara en taggtråd varför skadorna inte blev så omfattande. Men än idag finns ett tydligt ganska stort ärr på hans vänstra arm som påminner om en olyckshändelse som dock slutade ganska bra. Pojken hade lärt sig något nytt – det kan finnas dolda olycksorsaker som det gäller att kunna förutse – en egenskap som måste utvecklas och som också förfinades så småningom.

Pojkens mormor hade ett hönshus med många höns. En med pojken ungefär jämnårig flicka som bodde i närheten kom ibland och lekte med honom. Hon skulle senare bli beskylld för att kunnat locka pojken till att göra tokiga saker och en av dem försiggick i hönshuset. Barnen kröp in genom den lucka som hönsen går ut och in igenom och de kom snabbt på en rolig lek. De plockade ägg ur hönsens reden och kastade dem på en vägg som snart såg ut som en omelettsmet. Deras kiknande skratt hördes utanför varför mormor kom på vad som var i görningen. Hon rusade in och stoppade barnens energiska äggförstöring. Det fanns inte många hela ägg kvar och mormor var inte lika vänlig och förstående som hon brukade vara. Efteråt drog de vuxna den slutsatsen att det måste vara flickan som hittat på något så galet och hur det egentligen låg till med den saken är alltjämt oklart.

När pojken så småningom började bli lite förtrogen med pengar så fick han en egen portmonnä med lite slantar i. Därpå följde de första lärospånen i byteshandelns mera utvecklade metodik, att man kunde byta slantar mot till exempel godis. Upptäckten att de vuxna hade fina papperspengar gjorde att han snart tjatade till sig en femkronorssedel, en femma, att ha i sin portmonnä. Nej då, han skulle inte köpa godis för den – bara ha den där i sin portmonnä för att titta på ibland. Det var säkert en betydande känsla för en liten parvel att ha en sedel och känna sig ganska rik. Naturligtvis dröjde det inte så värst länge innan femman blev växlad i samband med godisköp. Men han vågade inte handla i Konsum där hans mamma alltid handlade utan han gick till en annan butik där de inte ställde några frågor utan helt enkelt sålde godis. Att hans mamma plötsligen undrade om han hade sin femma kvar i portmonnän gjorde genast hans tillvaro lite mera komplicerad. Hur det hela avlöpte när mamman upptäckte att femman inte fanns kvar, bara lite rester av den, låter vi vara höljt i dunkel. Förmodligen var detta hans första erfarenhet av obehaget att beslås med osanning. Det skulle visa sig att det inte var sista gången han nödgades genomlida liknande problem – men det var helt säkert lärorikt.

Långt mycket senare och under helt andra förutsättningar blev hans ekonomi klart bättre och en femma hit eller dit kom att betyda – just ingenting. Men förståelsen för betydelsen av att inte försätta sig i en situation helt utan pengar har alltsedan dess varit helt självklar för honom.

Hur en femma kan bli hundra dollar

Låt mig här skjuta in en liten historia om pengar som dock tilldrog sig långt senare men har ett tydligt och klart samband med den här med femman: Under många år gick jag omkring med en hundra-dollarsedel i bröstfickan, fast egentligen var det en resecheck värd ett hundra US dollar och jag vet inte riktigt hur det kom sig. Den hade väl helt enkelt blivit över från någon resa på den tiden det var vanligt att ha med sig resecheckar. Den var i varje fall inte lika lätt att växla eller handla för här hemma som den nämnda femman var en gång i tiden… Dessutom hade jag aldrig något behov av att titta på den, som med femman, men ibland såg jag ju att den fanns där – och jag brukade undra lite förstrött varför jag hade den – men lät den helt enkelt ligga kvar där med den knappt uttalade tanken att en dag kanske jag skulle behöva den…

Sedan i mitten av trettioårsåldern har jag inte ens en portmonnä eller plånbok. Jag behöver det helt enkelt inte utan har mina två plastkort, samt några sedlar och hundradollarsedeln i ett tunt fodral i bröstfickan. Det roar mig att ibland tänka den lite udda tanken – att femman har blivit hundra dollar – ett sorts mått på utvecklingen då sedan jag var fem…

Men, den nuvarande sedeln hade jag inte lika bråttom att växla – jag hade haft den i mitt lilla fodral sedan 1988 – och jag fick väl hålla koll på att den fortfarande är gångbar om jag skulle vilja växla in den…

Hm, så småningom blev situationen med 100-dollar-resechecken ohållbar, sådana är inte giltiga i evighet – och för att inte förlora 100 dollar helt i onödan blev jag till sist tvungen att lösa in den. That’s it.

Ibland ville modern ha hjälp med att hämta något från affären som skulle vara till matlagningen. Mjölk till exempel. Mjölkaffären låg precis om hörnet när man passerat mejeriets hela lastkaj där mjölkbilarna lossade sina stora mjölkflaskor. En mjölkflaska av plåt på ett cykelstyre tyckte mamman dock inte var så lyckat men pojken envisades förstås full av optimism att det visst skulle gå bra. Det gick inte så bra åtminstone inte i början. Det blev en hel del utspilld mjölk och mer än en bucklig mjölkflaska. Med en plåtflaska med tre liter mjölk hängande på cykelstyret blir det lite ont om plats för långa ben vilket ibland orsakade omkullkörning. Men med tiden gick det allt bättre.

Pojkens lillasyster gjorde sin entré en majdag 1944 strax innan han började skolan. Dittills hade han varit medelpunkten men nu blev det annat. Allt blev plötsligen annorlunda men i början var väl flickebarnet inget större besvär för honom men hon skulle komma att bli. Att som nästan sjuårig pojke få en lillasyster är kanske inte en enbart angenäm upplevelse men han förstod i alla fall vad som nu gällde och att det var tingens ordning. Att gilla läget skulle komma att bli ett långt senare talesätt men det var något i den stilen som gällde redan då.

I hembyn fanns inte bara en kyrka utan också en då sjuårig folkskola. En sensommardag var det dags att ta mamma i handen och traska till skolan för inskrivning av den nya eleven jämte några andra barn i samma situation. Det var säkert mycket spännande även om inga tydliga minnesbilder finns kvar från den dagen. Det var nog inte lika spännande de närmaste dagarna och veckorna då det ställdes helt nya krav på den redan mycket självständige pojken. Men med en snäll fröken och förståndiga föräldrar så gick det riktigt bra redan efter en kort tid. Att det kanske inte var lika spännande längre berodde förmodligen mera på den tidens läroplan än på de inblandade människorna. Eleven ifråga kunde ju redan läsa och skriva, tyckte han, men det fanns en hel del kvar att uppfylla innan detta påstående kunde anses vara riktigt.

Det finns mycket att säga om en sjuårig folkskola på den sörmländska landsbygden under andra halvan av fyrtiotalet men allt ska inte sägas här. Eleven ifråga var kanske inte skolans ljus men han lärde sig grunderna ordentligt i svenska och matematik vilket skulle visa sig nyttigt framöver. Han var mycket intresserad av geografi men avskydde historia med alla dess årtal över döda kungar. Ingen hade heller lärt honom att man skulle vara gudfruktig så därför var också kristendom, som ämnet hette då, någonting som han ytterst motvilligt befattade sig med. Men det fanns en sträng men respekterad fröken Ahlberg som var äldst bland lärarna. Hon lade ner sin själ i att lära alla i klassen multiplikationstabellerna. Pojken kom snart på knepet för att minnas dessa tabeller i tid och evighet - och han minns dem än utan minsta tvekan...

Efter fjärde klass visade det sig att några klasskamrater försvunnit från skolan. Det påstods att dessa kamrater hade börjat på någon annan skola, oklart vilken, för att som det hette ta realen. De som var kvar i den gamla skolan hade vaga begrepp om vad det handlade om men det skulle klarna så småningom. Det var tydligen föräldrarna som låg bakom beslutet att vissa inte skulle ta realen. Så var det med det.

Lillasystern växte och vid några års ålder ville hon vara med ute på alla möjliga aktiviteter. Men hon var ju sju år yngre och kunde på grund av den ganska stora ålderskillnaden upplevas som ganska besvärlig. Hon hann inte med och det gjorde ont överallt på henne och hennes bror insåg så småningom att hon helt enkelt inte var som en pojke även om hon var ganska tuff ändå. Man kan undra om det skulle gått bättre mellan syskonen om åldersskillnaden varit mindre – men det var ju som det var med den saken. Omständigheterna ville att syskonen skulle komma ifrån varandra under långa perioder senare i livet och om det kanske var bra för lillasystern vet bara hon.

Pojken var kanske nio tio år och som vanligt ute på upptäcktsfärd. Denna gång inne på kaninfarmen inte långt från hemmet men helt nära det kombinerade badhuset och brandstationen. Vad pojken egentligen gjorde inne på den kringbyggda gården på kaninfarmen är lite oklart, men nyfikenheten drev honom alltid att grundligt och ibland vådligt utforska omgivningarna. Och lika plötsligt som han kommit in på gården så skulle han ut därifrån. Det var då det hände. Varför han hade så bråttom ut därifrån vet ingen men just i portgången, som var en körväg genom uthuset, föll han framstupa och tog emot sig med båda händerna i marken. Det var bara det att under ett lager sand och torrt hö låg en rostig, någon kvadratmeter stor plåt som skar upp ett djupt sår, en stor lucka, i pojkens vänstra hand. Ibland, när något gjorde riktigt ont, så grät också halvstora pojkar på 40-talet. Såret i pojkens vänstra hand måste ha gjort riktigt ont för han grät så mycket och ljudligt så det hördes ända till zigenarlägret en bit nerför backen på andra sidan vägen. Och som det blödde sedan – det grät han kanske inte mindre av.

Pojken, som redan kravlat sig upp från olycksplatsen, började springa hemåt men möttes snart av en tant som kom från zigenarlägret. Hon fångade in pojken i flykten och tröstade honom och virade om hans hand med ett tygstycke medan de gick till en vagn i lägret. Väl där rengjorde hon såret med olika vätskor som sved mer eller mindre. Slutligen klämde hon ihop luckan i handen, smetade på någon sorts salva och lade ett tryckförband samt virade in hela handen i ett bandage och hängde upp armen i en mitella. Vid det här laget hade larmet gått för länge sedan, det vill säga pojkens pappa på den närbelägna bilverkstaden hade fått reda på vad som hänt och kom cyklande till zigenarlägret. Plötsligen fann sig pojken sittande på pakethållaren på pappans cykel för att bli skjutsad hem. Pojken hann nätt och jämnt tacka den snälla zigenartanten för att hon tagit hand om den skadade handen innan han var på väg hem. Pojkens pappa hade bråttom och måste fort tillbaka till sitt jobb igen. Zigenartanten småsprang vid sidan av cykeln och var mycket angelägen om att förklara för pojkens pappa att bandaget måste sitta kvar ett visst antal dagar innan det togs bort för att läggas om. Pappan verkade inte övertygad men tackade henne för hjälpen och cyklade hem till mamman med sin skadade pojke. Pojkens föräldrar hade en kort överläggning om huruvida de skulle följa zigenartantens råd att låta bandaget sitta kvar ett visst antal dagar. Tydligen tog de fasta på det och lät bandaget sitta kvar. Pojken var glad för det – kanske inte minst för att det gjorde mycket ont i handen hela den dagen och långt in på natten.

Dagarna gick och pojken var nog lite mera stillsam än vanligt, dels för att det gjorde ont om han inte var försiktig med handen och kanske för att skydda bandaget från att bli alltför smutsigt. När det blev så dags tog pojkens mamma försiktigt bort bandaget och det visade sig att såret läkt bra och att sårkanterna låg tätt ihop som de skulle. Föräldrarna konstaterade att zigenartanten hade gjort en mycket bra sårbehandling och pojken var nöjd med att såret snart var helt läkt och att han kunde börja leka som vanligt igen. En dag, när det värsta var över, cyklade pojken till platsen där zigenarna brukade slå läger – bara för att konstatera att zigenarna och därmed den snälla tanten inte var kvar där längre. Det var ju synd att han inte kunde visa tanten hur fint såret hade blivit – men så var det med det. Och ingen kunde veta när, eller ens om, just dessa zigenare skulle komma tillbaka till byn igen.

Så småningom, när såret var helt läkt kunde alla som såg det konstatera att några stygn gjorda på den närbelägna stadens lasarett knappast skulle ha bidragit till en finare läkning eller ett mindre tydligt ärr än det som finns på handen än i dag. Och pojken skulle alltid komma att minnas zigenartanten med tacksamhet.

Apropå zigenarläger så skulle det komma att slås upp sådana långt senare också på en annan plats i byn. Gissa vem som var där bland de allra första för att undersöka alla spännande saker som finns på en sådan plats. Men den snälla tanten som hjälpte pojken med såret på handen hon syntes aldrig till. Däremot fanns det många barn, en del i pojkens ålder, att leka med. Att barnen inte kunde varandras språk var tydligen inget hinder. Ganska sent på kvällarna kom pojkens pappa för att hämta hem sin förhoppningsfulle son och några gånger hände det att pojken efter mycket tjat fick stanna över natten och sova i en husvagn med de andra barnen. Detta räknade den då inte så lilla pojken till sina dittills mest spännande upplevelser och detta kom att utgöra grunden för hans förståelse för andra okända människor, inte minst de som talade ett för honom okänt språk och såg lite annorlunda ut.

Att ungar kan vara mer eller mindre elaka mot varandra var väl inget nytt vid den här tiden heller. En pojke som är längre än de flesta och har större fötter än nästan alla andra i skolan, smal som ett streck och har glasögon tjocka som flaskbottnar, vilket gör att ögonen ser väldigt stora ut – han var nästan urtypen för att bli retad och mobbad kanske för att glasögon och framför allt så tjocka glas var ganska ovanligt vid den tiden. Den mesta tiden i skolan blev därmed mindre angenäm för pojken ifråga – men det fick väl gå, måste gå. Hur hans tankar omkring varför hans skolkamrater lade ner så mycken möda på att retas – det vet ingen annan numera. Att vara med och spela fotboll till exempel var inte att tänka på. Några få försök resulterade flera gånger i trasiga glasögonbågar. Glasen som var så tjocka höll alltid. Pappan lödde ihop metallbågarna fler än en gång men de måste ändå bytas ibland.

Pojkens glasögon var som sagt mycket speciella och om de behövde bytas ut så var det sex veckors leveranstid. Eftersom glasen var en förutsättning för ett någorlunda normalt liv så var det mycket opraktiskt om de gick sönder eller försvann. Åtminstone en gång inträffade det att pojken drog nytta av dessa omständigheter och såg till att glasögonen försvann på sjön Yngarens botten genom att helt sonika låta dem ramla ner från bryggan på den sidan där det var dybotten. Efter mycket dykande av seende personer nödgades de konstatera att ingen kunde hitta glasögonen. Naturligtvis var pojken mycket klädsamt bekymrad över detta faktum - men det skulle också komma att innebära sex veckors ledigt från skolan och därmed de besvär han hade av och med somliga skolkamrater. Ganska försåtligt - men det visste ingen annan då. Hemfärden med cykel gick till så att två pojkar cyklade bakom den glasögonlöse pojken och dirigerade honom försiktigt till hemmet.

Modern hade flera systrar och en bror, alltså mostrar och morbror till pojken. Mostrarna hade flera barn som således var pojkens kusiner. Det var en ganska stor släkt, alla på moderns sida, som umgicks flitigt på respektive bondgårdar och i andra hem. En moster hade visserligen flyttat till Stockholm för länge sedan vilket medfört att pojken redan som barn hade varit i huvudstaden flera gånger. Att pojken aldrig såg till någon farfar eller annan släkt på faderns sida skulle få sin förklaring långt, långt senare.

Även om föreningslivet lär ha varit ganska väl utvecklat i byn så var det väl inget som lockade pojken varken som barn eller yngling. Där fanns IOGT, inrymt i ett hus som kallades Föreningsborg där man också visade filmer, BAIS som sysslade med fotboll och annan sport, Missionsförbundets kyrka som kallades Missionshuset samt andra föreningar. Trots att Missionshuset låg helt nära den väg som pojken brukade cykla till sina närmaste kusiner dröjde det till hans begynnande tonår innan han upptäckte att det fanns. Att det dröjt ända till dess måste väl ha berott på att man ytterst sällan åkte den vägen där det låg. Det låg vid en korsande väg men ändå helt nära vägen som ledde till en del av kusinerna. Vid något tillfälle fram emot jul lockades pojken till att delta i ett så kallat slädparti, det vill säga att flera hästdragna slädar fulla med folk färdades genom byn med facklor och glitter av olika slag. Slutmålet var just Missionshuset. Det var därifrån det hela organiserades. Det var säkert dragplåster för att få ungdomar till Missionshuset och det var väl inget fel med det. En tid senare ordnades ett program med uppträdanden av glada amatörer. Pojken som spelat munspel en tid skulle också få vara med men det uppstod diskussion bland ledarna om Nidälven var lämplig att framföra i den lokalen. Nåväl, pojken fick spela sin melodi på munspelet men eftersom det vållade en sådan vånda bland en del av de närvarande så gick han aldrig mera till Missionshuset igen.

Varje skolavslutning, på vårkanten, vandrade alla elever i skolan klassvis i dubbla led den korta sträckan till kyrkan för att sjunga in sommarlovet och få ett och annat allvarsord på vägen. Det var väl inget fel med det – det var en tradition så god som någon. Långt senare när den då unge pojken blivit vuxen skulle han komma att skoja om att han varit i kyrkan bara åtta gånger – sju skolavslutningar och mors begravning. Vid närmare eftertanke skulle det visa sig vara nio gånger om man räknade in också mormors begravning, vilken dock inte försiggick i samma kyrka.

Tiden efter skoldagen ägnades kanske inte åt läxläsning i den utsträckning som borde ha förekommit. Det fanns ju så mycket annat att göra som var mycket roligare. En pojke som är i stort sett uppväxt i den bilverkstad där fadern arbetar väljer förstås allt spännande som försiggår där framför tråkiga läxor. Det blev nog alltför lite läxor och alltför mycket mekande. Men allra mest blev det nog av smutsiga händer och kläder. Mycken tid lades ner på att sopa golv och plocka undan saker som inte skulle användas längre men han fick också lära sig hur det går till att reparera personbilar, lastbilar och bussar samt en och annan traktor. Ibland måste det gå fort därför att fordonen inte kunde få vara stående längre än absolut nödvändigt, vilket inte så sällan medförde nattjobb för mekanikerna på verkstaden.

Skolan slutade efter sju långa år – det var då för väl. Den mycket vetgiriga pojken som inte lagt ner så mycket möda på skolarbetet kände sig tom på något sätt och tyckte att han inte lärt sig just någonting, i varje fall inte tillräckligt. Han hade redan en viss föreställning om hur oändligt mycket det fanns att lära sig om man vill. Nåväl, riktigt så illa var det förstås inte men det var kanske en förevändning för att förmå pappan att köpa ett exemplar av Svenska Akademiens Ordlista åt sin son. Denna bok läste pojken både framlänges och baklänges om och om igen på ett nästan fanatiskt sätt därför att han ville kunna alla ord eftersom han redan förstått att språket är mycket viktigt och kan utgöra en maktfaktor. Ordlistan ifråga fanns kvar i dryga femtio år till. Och i språkbehandling skulle nästan ingen komma att slå honom någonsin.

Några få år senare kom pojken över några tjocka böcker om juridik, kanske lite enklare vardagsjuridik men mycket intressanta och nyttiga för en vetgirig yngling som hatade orättvisor. Ännu senare skulle han visa sig intresserad av dylika frågor - men eftersom omständigheterna ville något annat så fick det bero...

Pojken som nu hade slutat skolan och befann sig ett par år in i tonåren kunde väl därmed kallas yngling. Det närmaste året efter skolan präglades av stor frihet och mycken tid spenderades i den redan omnämnda bilverkstaden. Kanske hade han någon föreställning om att få börja arbeta där så småningom men det skulle visa sig att de som hade verkligt inflytande över den frågan ville något annat. Det hjälpte inte att han hjälpte till med allehanda göromål i verkstaden till nästan obefintlig lön. Det blev allt mindre arbetsinsatser och allt mera fri tid för egna initiativ och det var aldrig långtråkigt.

Apropå lön, en kväll i slutet av veckan samlades de anställda på bilverkstaden i ett fikarum för att få ut sin veckolön. Den femtonåriga ynglingen var ju inte anställd i egentlig mening men hoppas ändå på att kanske få lite "lön" för den inte obetydliga mödan han lagt ner på diverse sysslor i verkstaden. Chefen kom och delade ut lönekuverten och till sist tittade han på pojken och sa: Du kanske också ska ha en slant, och sträckte fram en femma som pojken nästan motvilligt hämtade ur chefens hand. Det inträffade bara en gång. Detta i sin tur apropå orättvisor...

Fadern, som varit yrkeschaufför i många år, skaffade en egen bil ganska snart efter att kriget var slut 1945. Hans son, som inte längre var så liten, ville lära sig köra bil och hade därför långt tidigare fått sitta i faderns knä och styra bilen när de var ute och åkte. Så snart pojken, som var lång för sin ålder, räckte ner till pedalerna och samtidigt kunde se ut genom vindrutan - fick han börja lära sig att köra bil på egen hand. Det var minsann inte fråga om någon buskörning utan han skulle lära sig köra bil ordentligt. Pappan ställde krav på pojken så till vida att han placerade en treliters öppen mjölkflaska, fylld med vatten till två tum under den övre kanten, och ställde den på golvet framför bilens högra framsäte. Så där, kör nu som du vill - men utan att spilla ut något vatten på bilens golv, sade fadern till sin förhoppningsfulle son och fortsatte med - att när du kan det då kan du köra bil. Den begynnande tonåringen gjorde honom inte besviken på den punkten - och detta var åtskilliga år före körkortet.

Lite senare fick ynglingen några anställningar i den närbelägna residensstaden. Det var ganska kortfattade historier i olika branscher vilket säkert var lärorikt men han kunde ju bara inte få gå och slå dank på byn hela dagarna. Sådant gick inte an i början av femtiotalet. Till staden där springschasjobben fanns åkte man tåg. Det var flera ynglingar som gjorde samma resa morgon och kväll och den tog bara en dryg halvtimma. Restiden fördrevs mestadels med kortspel. Jobbet bestod i att baxa en tung två- eller trehjulig paketcykel, ofta tungt lastad, runt omkring på stadens gator. Under en mycket kort tid hamnade ynglingen på en fabrik för att montera motorskydd för elmotorer. Det upplevdes som otroligt tråkigt och enformigt varför han snabbt sade upp sig därifrån.

Berättelsen fortsätter

Ja, det är förstås jag som är pojken i hela den föregående texten och från och med nu sker berättandet i jagform. Jag som skriver detta heter Göran Eriksson, är född 1937 i Nyköping medan föräldrarna Rosa och Harry just då bodde i Vrena i Sörmland. Min huvudsakliga uppväxt försiggick i Bettna i samma landskap under åren 1940 till 1956.

Låt mig här skjuta in en liten passus som är nog så betydelsefull i sammanhanget: Jag tillhörde absolut inte dem som försökte vara till lags och som ägnade större delen av sin barndom åt att försöka vara precis som alla andra - tvärtom, långt innan jag hade formulerat det ens för mig själv så har jag aldrig brytt mig det minsta om vad andra möjligen tycker om mig och vad jag gör. Det där klassiska - vad ska folk säga, det har aldrig stört mig det minsta. Jag brukade förklara detta med att jag inte har sådana komplex...

I början av 50-talet kunde man köpa hobbyprylar från Clas Ohlsson i Insjön via katalog och postorder. Den saken fick jag lära mig av en ett par år äldre kille som hette Lennart och bodde helt nära där jag bodde i Bettna. Han var radioamatör och huset hade flera olika antenner för både sändning och mottagning. När jag slutat skolan upptäckte jag vad Lennart höll på med i sitt rum i husets källare och jag höll till där en hel del och fick lära mig många nya saker. Jag gjorde själv en del enkla experiment med prylar köpta från Clas Ohlsson - och där kanske fröet finns till mitt sedermera 26 år långa yrkesliv med avancerade elektronik-produkter...

Modern död

Plötsligen inträffade något oväntat och mycket allvarligt. Min älskade mor drabbades av en mycket svår sjukdom som senare skulle visa sig obotlig. Hon togs in på Nyköpings lasarett där hon skulle komma att vistas i nästan ett och ett halvt år för att aldrig mer komma hem. Familjen stod inför ett stort problem som fadern inte klarade av helt på egen hand. Lillasystern Marianne som då var nära åtta år måste börja bo hos en moster på en gård i närheten eftersom pappa måste arbeta och inte kunde lämna flickan ensam stora delar av dagen, medan jag själv jobbade i Nyköping.

Mor avled i juni 1953 knappt 42 år gammal. Jag var nästan 16 år och min syster hade fyllt 9 år medan pappa skulle fylla 45 år. Systern fortsatte att bo hos olika mostrar och gå i olika skolor medan jag bodde kvar hemma. Det var naturligtvis svårt för hela familjen att modern lämnat oss men svårast var det kanske för lillasyster ändå. Det fick i alla fall till följd att vi syskon inte träffades så ofta – och så skulle det komma att fortsätta långt in i framtiden. En annan orsak var kanske den relativt stora åldersskillnaden mellan oss.

Nu började en annan tid. Pappa och jag bodde kvar hemma och båda jobbade, pappa på byns bilverkstad och jag på Raméns bilreservdelslager i Nyköping. Ingen av oss hade någon matlagningsvana att tala om så det blev mycket lättillagade konserver. Ett av dessa kulinariska halvfabrikat kallades Salta Biten och var för all del ganska gott. Vi hade ju övat oss lite under moderns hela sjukdomstid varför det fungerade hyggligt. En annan sak var att pappa skaffade tvättmaskin vilket underlättade mycket jämfört med en vedeldad tvättstuga i källaren.

En annan sak: När jag långt senare sett gamla TV-program från "förr i tiden" har jag ibland tänkt på när jag såg på TV första gången. Det måste ha varit framåt mitten av 50-talet hemma hos Masen i Bettna. Han var från Dalarna, hade en omisskännlig dialekt därifrån och jobbade på verksta'n. Villan han bodde i med sin familj var ofta välbesökt av både unga och gamla som gärna ville se på underverket TV. Själv hade jag min första och begagnade TV 1961.

Långt före körkortet

Inte stort mer än 16 år fick jag låna en lättviktare, en 125cc motorcykel, på verkstaden där pappa jobbade. Jag körde omkring en hel sommar med den - och långt efteråt kunde man ju fundera på hur det kom sig att jag fick hålla på med det utan invändningar. När vintern kom lånade jag istället pappas bil, en Peugeot 203, men det var han ovetande om. När han somnat tog jag hans nycklar och gick till garaget en bit hemifrån och tog ut bilen och körde kors och tvärs genom Sörmland och ibland till Stockholm. Det var kul och ofta hade jag en eller flera kamrater med på resorna. Återigen kan man fundera på hur detta fick fortgå men det fanns ett skäl till att det fick passera.

Egendomligt nog så hände inget särskilt och jag blev aldrig stoppad i någon poliskontroll, vilket måste betecknas som mycket tursamt med tanke på hur mycket jag körde omkring. En enda gång såg jag en fjärdingsman, polis, vifta med en röd lykta i en större vägkorsning på hemorten - men jag stannade inte. Jag körde istället direkt till garaget, utan att vara förföljd, och ställde in bilen. Försåtligt nog hade jag skruvat bort hastighetsmätarwiren, när jag var ute och åkte, för att vägmätaren skulle stå stilla och pappa därför inte kunde se att bilen varit ute på vift. Dessutom fanns alla nycklar till bilverkstaden på pappas nyckelknippa så att jag kunde tanka bilen motsvarande det jag kört under natten. Det var mycket lämpligt - hur skulle det annars ha gått till - att sno bensin på annat sätt skulle nog ha kunnat medföra andra stora bekymmer förmodar jag.

En väsentlig detalj i sammanhanget, som jag funderat på mer än en gång, är att eftersom pappa ibland blev utkallad till trasiga eller dikeskörda bilar nattetid och i så fall skulle behöva sina nycklar till verkstaden - kan man undra hur det skulle ha slutat då hans nycklar var borta... Dessbättre inträffade just den saken aldrig så vitt jag vet och det var kanske tur för mig.

Någon dag efter det jag kört förbi den röda lyktan utan att stanna, såg jag den energiske fjärdingsmannen stega in på verkstadsägarens kontor. Nyfiken på vad som var på gång gömde jag mig inne på reservdelslagret med bara en tunn vägg in till kontoret. Fjär'sman pratade med chefen en stund och sedan sa han att Harrys pojke sitter och kör bil om nätterna - vad ska vi göra åt det. Ägaren svarade kort och koncist att det ska du inte bry dig om - han kan köra bil. Varpå fjär'sman lunkade därifrån och jag hörde aldrig något om den saken. Behöver jag nämna att verkstadsägaren var något av en pamp i byn och eftersom pappa jobbade på verkstaden, sedermera som verkmästare, så var lojaliteterna klara och tydliga.

Nåväl, det var vinter och man kunde köra bil på en plogad isbana på en sjö i närheten. Jag kan lugnt påstå att jag övat mera halkkörning än de flesta. Det var mycket lärorikt och roligt men det hände ibland att bilen blev hängande uppe på en meterhög ganska tillfrusen snövall. Då var det tur att några kamrater var med och kunde hjälpa till att baxa ner bilen därifrån. Vid ett sådant tillfälle blev det en mindre plåtskada på bilen, men också det fick jag hjälp med att fixa till på verkstaden. Om min pappa alls märkte vad som pågick så sa han aldrig något om det till mig.

Jag tog körkort kort efter min 18-årsdag. Synen räckte precis till för att uppfylla kravet på synskärpa som var 1 på båda ögonen tillsammans, vilket motsvarades av 0,8 på vänster öga och 0,2 på höger öga med glas. För övrigt var det mycket enkelt. Teoriprovet var snart överstökat och eftersom jag kunde köra, och hade kört mycket redan då, så bestod uppkörningen av en mycket kort tur på ett par gator i Katrineholm - sedan var det klart. Långt innan dess hade pappa givit mig några ord på vägen om bilkörning. Förutom alla praktiska råd hade han formulerat två betydelsefulla men enkla meningar som kanske inte uppfyllde formella krav på pedagogik men som vid närmare eftertanke innehöll ett stort mått av nyttiga kunskaper. Så här sa han, kanske lite skämtsamt: "Kör som om det skulle kunna stå en vit elefant mitt på vägen bakom nästa kurva". "Kör vart som helst utom ihop med ett större fordon. Styr!". "Kör inte som om du ägde vägen - kör som om du ägde bilen". Jag har under mina nära hundra tusen mil vid ratten aldrig råkat ut för någon allvarlig olyckshändelse.

Däremot har jag avsiktligt kört av vägen två gånger bara för att undvika något mycket värre. Första gången på väg upp mot Gävle i snöyra med dålig sikt. På en lång raksträcka skymtar en gul lastbil som tycks stå stilla. Just som jag planerar att köra om dyker en annan lastbil upp i snöyran från andra hållet och nu är goda råd dyra. Körningen måste avbrytas och jag känner lite på bromsen som inte kommer att vara till mycken hjälp. Återstår bara att sätta bilen i snövallen på sidan om vägen och därmed utnyttja den tjocka snön som broms. Håll i dig, sade jag till tjejen som satt bredvid mig - och det fungerade. Där fanns dessbättre inget dike och bilen stannade bara tre meter från vägen. Vägstyrelsens personal, som bakom lastbilen iakttagit händelseförloppet, backade lastbilen en bit och drog ut min bil ur snövallen - och saken var klar. Bilen var praktiskt taget utan skador och resan kunde fortsätta genom snöyran.

En annan gång, samma vinter men på en liten byväg in till en gård råkade jag in i ett hastigt möte med en mjölkbil som dök upp på ett backkrön. Blixtsnabbt vred jag om ratten och landade nedanför en låg slänt kanske fem meter från vägen inbäddad i ett tjockt snölager. Mjölkbilen körde förbi platsen där jag åkt av, stannade och föraren kom ut i terrängen och kopplade en kätting i min bil och drog upp den på vägen igen - allt utan en massa prat, bara effektiv handling. Inga nämnvärda skador på bilen denna gång heller. Däremot är det lätt att föreställa sig hur det skulle ha varit med den saken om jag kört ihop med mjölkbilen - vilket var enda alternativet...

Återigen hade det visat sig att en av min fars regler hade fungerat på ett tillfredsställande sätt - det gäller bara att snabbt fatta beslutet och att våga följa det.

Hushållerskor

Ganska snart efter mors död började det komma in så kallade hushållerskor i bilden som skulle sköta hushållet åt oss. De två första kom och gick i rask takt utan att avsätta några vidare minnesmärken - medan den tredje, som var betydligt yngre än de två första, kom att stanna en längre tid. Hon var tio år äldre än jag och nitton år yngre än pappa. Hon och jag gillade inte varandra medan pappa och hon tyckte så bra om varandra att det kom ett barn så småningom, en pojke, som i huvudsak kom att växa upp hos min pappa. Per är tjugo år yngre än jag varför vi haft nästan ingen kontakt alls.

Sädesärlan

Jag hade blivit en ung man på arton år. En dag kom en främmande fågel till min hemby. En kvinnlig veterinär-assistent, en dalkulla som hette Gudrun, som besökte olika gårdar i området och utförde artificiell insemination på kor. Jag, som just den sommaren inte hade något jobb, närmade mig den några år äldre unga kvinnan och vi blev mycket goda vänner. Jag blev mycket intresserad inte bara av henne utan också av hennes jobb som jag ville veta mera om. Stora delar av sommaren följde jag med på hennes jobb och fick lära mig hur det gick till. Det var intressant på sitt sätt men det var möjligen färgat av att hon var så intressant. Nog om just detta.

Eftersom jag hade ett stort mått av framåtanda började jag kolla upp vilken utbildning som behövdes för den sortens jobb. Med bara sjuårig folkskola som grund så skulle det inte vara gjort i en handvändning precis. En möjlig väg var lantmannaskola med komplettering motsvarande dåtidens realexamen, vidare kontrollassistentkurs med efterföljande praktik som kontrollassistent samt en kurs på Veterinärhögskolan. Man ska inte ha det för lätt. Dessvärre skulle det visa sig så småningom att jag inte hade behörighet att söka in på Veterinärhögskolan utan formell realexamen vilket jag som sagt inte hade - och då var det stopp.

Vid det här laget hade jag flyttat hemifrån Vänhem 1956 för att gå på en internatskola i den sörmländska stiftsstaden Strängnäs. Det var den omtalade lantmannaskolan vars kurser varade över vintern för att sedan följas av kontrollassistentkursen som varade under vårterminen på samma skola. Det var en mycket givande och lärorik om än kort skoltid, väsensskild från den sjuåriga folkskolan. Jag lärde mig massor med faktakunskaper och fick goda betyg och jag lärde mig mycket annat också i form av sociala färdigheter, utom dans, som jag kanske inte hade fått något övermått av tidigare. Den korta skoltiden blev ett verkligt lyft för mig själv som därmed hade fått mitt studieintresse väckt. Det skulle komma mycket mera i den vägen.

De två terminerna i den välrenommerade skolan, med de framsteg jag gjort, utgjorde en bekräftelse på att beslutet, vem som än tog det, att inte låta mig gå över från folkskolan till realskolan som en del andra barn fick göra i Bettna, det beslutet måste betecknas som felaktigt, den saken är klar - men inget att göra åt.

Nåväl, vilken bra och lärorik barndom jag haft trots allt, kan jag helt klart utbrista i det här läget.

 

Göran Eriksson

i januari 2017